NÄR HAR MAN HITTAT SIN STIL?

Ingenting ger uttryck för din identitet så tydligt som din stil – hur du klär dig, dina skor, din frisyr och eventuell ansiktsbehåring. Men när har man hittat rätt? När har vi landat i en stil som vi kan behålla livet ut? Spets frågade fyra personer i tre olika åldrar, och här är svaren vi fick.

Text & foto: Max Lindahl

DANIEL KLEVHEDEN
38, habiliteringsassistent som syr egna kläder
LENA NILSSON
70, pensionerad sjukgymnast och universitetslärare
HILDA HOLMDAHL
18, gymnasiestuderande som bloggar för Djungeltrumman
HANS LARSSON
67, pensionerad kemiingenjör med extraknäck som konsult

daniel 300x650

Lena 160x600

hilda 170x600

hans 180x600

Min klädresa: Från hårdrockare, 70-tal (långt hår) och punkare till navyism.
Min klädresa: Från mammas hemmasydda till Jacqueline Kennedy Onassis.
Min klädresa: Från retro, 70-tal och klippta t-shirtar till cleant och basic.
Min klädresa: Från kapten rödskägg (”såg inte klok ut”) till tröjmänniska.

– JAG TRÄFFADE EN KILLE som introducerade mig för kläder på E-bay. Där såg jag en stil som inte fanns i Sverige överhuvudtaget. På E-bay hittade jag även japanska modemagasin, så jag skickade efter ett sånt. Det var en helt ny värld som öppnade sig. Där såg jag att wow! det finns en stil i Japan som mitt namn är skrivet på.

"Wow! det finns en stil i Japan som mitt namn är skrivet på"

Konceptet navyism, som härrör från Japan, emulerar det militär- och marininspirerade modet från tiden kring andra världskriget. När Daniel upptäckte stilen var han i 30-årsåldern. Han tror inte att han kommer byta spår igen.

– När jag är 70 år tror jag att jag ser ungefär likadan ut som nu. Men det blir säkert någon förändring, jag kommer inte se exakt ut som jag gör nu.

– VI VAR ETT ÅR i USA, min tvillingsyster och jag, som au pair. Det var 1965-66, precis efter Kennedy-eran. Jacqueline Kennedy och Audrey Hepburn var viktiga förebilder då – med enkla, stilrena klänningar, lite kort-kort och sånt där. Det tyckte jag var snyggt. Då var jag tjugo år.

Med små variationer – Marimekko-mönster och mer färger under 70-talet, stora axelvaddar på 80-talet – är det den stilen Lena har hållit fast vid sedan dess.

– När jag ser tillbaka så ser jag att det är den stilen jag har fortsatt med, det lite enkla och stilrena, men kläder med hög kvalitet.

– NÄR JAG GICK i högstadiet var det väldigt hippt med hela retrogrejen. Det tyckte jag var väldigt häftigt då, kanske när jag var runt fjorton, femton, sexton till och med. Och sen hade jag en 70-talsperiod under början av gymnasiet. Det är mer nu i det senaste som jag har gått över till att det är väldigt nice att klä sig stilrent. Jag känner mig väldigt hemma i det.

Hur Hilda kommer se ut när hon är äldre kan hon inte svara på. Hennes klädresa har ännu inte nått sitt mål.

– Jag är inne i en period nu då jag rensat och slängt otroligt mycket, och varit väldigt osentimental. Min mamma brukar ha den regeln, att om man inte har använt ett plagg på ett år, då ska det bort. Att man ska leva i det man använder. Så på det sättet känns det som att det kan hända lite vad som helst.

– JAG VAR VÄLDIGT påverkad av hela 68-rörelsen. 70-talet, vänstervågen och så. Så jag blev väl en typisk tröjmänniska. Jag har behållit den stilen ganska mycket.

I sitt yrkesliv tvingades Hans ibland klä sig mer formellt, men som privatperson har han anammat en mer avslappnad och bekväm stil.

– Men sen på gamla dagar har jag faktiskt köpt mig en Armanikostym som jag trivs jättebra i, när jag ska på fest och så.

Comments are closed