ONDSKANS ANSIKTEN

Kulturhistorien i full av cykloper, femme fatales och psykopatdandys. Men varför ser onda karaktärer ut som de gör? Vad säger det om fienden är ful eller vacker? Spets tittar närmare på hur fiktionens antagonister skildrar människors rädslor och fördomar.

Text & illustration: Rebecca Lundberg

Det finns fula skurkar. Vårtnäsade häxor, skelögda troll och orcher utan läppar. Med skrämmande och brutala ansikten. Dessa sagans fiender är ofta enfaldiga. Som den enögde och storbukade jätten Polyfemos, som blir en stor utmaning för Odysseus att besegra i Homeros epos Odyssén. Inte för att han är listig - tvärtom. Hans ondska är banal; han är bara urskiljningslöst hungrig.
Värre är det med de vackra antagonisterna. De förbryllar oss. Skönhet är något så djupt förknippat med dygd att karaktärer som är både vackra och onda framstår som mer komplexa och intressanta. Som liljekonvaljer: förrädiskt tilltalande. Evolutionärt mer listiga än sina moraliska bundsförvanter. Odysseus möter även sådana: de vackra sirenerna försöker locka ned honom och besättningen i djupet medelst sång, som ett slags havets förföriska femme fatales.
Vilket ansikte som får representera ondska säger något om vilken tidsanda som råder. I ett av vetenskap och rationalitet till synes upplyst samhälle blir monster, väsen och troll mer sällsynta i fiktionen. I allt högre utsträckning dyker ondskan i stället upp i representanter för oss själva. Hotet kommer inifrån. Människans ställning och påstådda godhet problematiseras.
Femme fatalen var en skurktyp som blev allt vanligare under första hälften av nittonhundratalet. Hon var en vacker, men ondskefull, vamp och inte sällan sexuellt utsvävande. Som ett kvinnligt subjekt var hon hotfull. Skurkens funktion är att påminna läsare och tittare om vem fienden är. Vem som i en viss tid blir ondskan reinkarnerad säger något om just den tidens moral, rädslor och fördomar. I den tidiga svenska kriminalromanen var i princip alltid mördaren av utländsk härkomst, som en produkt av en xenofobisk tidsanda och ett av rasbiologin drabbat Europa. Och i majoriteten av Ian Flemings agentromaner är James Bonds antagonist en lömsk figur från Sovjetunionen.

skurk citat

Yttre attribut fyller alltså en funktion när ondskans fanbärare ska utkristalliseras: såväl anletsdrag som accessoarer blir viktiga. När Ingmar Bergman gestaltade döden som en blek figur iförd långa svarta sjok i Det sjunde inseglet blev han en del av en estetisk tradition där skurken enbart klär sig i en färg. Både Tolkien och CS Lewis låter vita kläder stå som ett slags uttryck för Sarumans respektive Vita Häxans totalitära ideologier. Och i JK Rowlings universum är den illa klädda familjen Dudley sällan lika skrämmande som Dolores Umbridge rosafärgade pennalism. En av vår tids mest skräckinjagande karaktärer är huvudpersonen i Bret Easton Ellis roman American Psycho, Patrick Bateman. Vältränad och ständigt iklädd kashmirrock och Hermésslips är han en oklanderlig 80-talsdandy med smak för mode och blod. Polyfemos estetiska motpol men också hans bestialiska arvinge.

Comments are closed