LÄDER – EN GAMMAL REBELL

I en labyrintliknande inomhusmarknad bland punkare, gothare och nyromantiker utforskar Paul Sörensson från Onsala en ny värld. Det är tidigt 80-tal och här på Kensington Market i London går hantverk och uppror hand i hand. Inne i skinnbutiken Wendy's iakttar Paul tillverkningen av punkaccessoarer, kreativt sammanfogade nitar, tygmärken och läder. Bilderna etsar sig fast i hans minne och blir till ett embryo han en dag kommer att förvandla från dröm till passion.

Text & foto: Daniel Ågren

 

 

En promenad söderut till King's Road. Där låg under sjuttiotalet Vivienne Westwood och Malcolm McLaren's butik som 1974-76 gick under namnet SEX, skrivet med stora rosa bokstäver. Sex Pistols' Sid Vicious var en av Londonpunkens många stora namn som också jobbade i butiken.

– Det är svårt att ens börja beräkna vad punken betytt för modet, säger Eva Andersson som är modehistoriker på Göteborgs universitet.
    Lädret når sitt klimax som upprorsmakare när sjuttiotals-punken drar influenser från naziuniformer, motorcykelgäng och hypermaskulina läderbögar. En total fusion av allt man då såg som dekadent som till slut absorberades och avväpnades när modevärldens finrum sedan accepterar Westwood och McLaren's skapelser. Även om de subkulturella kvarlevorna idag finns kvar mitt ibland oss så kan chockvärdet aldrig nå samma styrka igen.

– Man chockerar med naziflört, knuttar, sex på alla sätt och bögkultur. Bara att ha gylf fram [som kvinna] var sexuellt utmanande på 60-talet, tänk dig då en brud i skinnbrallor! Idag kan man stå här och undervisa i skinnbyxor, möjligtvis att det kanske inte funkar om man jobbar på bank då. Ska man chockera nu, då får man väl dra någon kopplad i halskrage genom stan, säger Eva Andersson.

•••

En novembereftermiddag i en butikslokal på Älvsborgsgatan i Majorna rinner de första solstrålarna på veckor in genom fönstret. Verkstadsbutiken är fylld till brädden med en blandning av läderprodukter, arbetsmateriel och subkulturella referenser i ett svårtolkat organiserat kaos. När Paul Sörensson öppnade Bullitt Leather hade det gått nästan tjugo år sedan Kensington Market, och idag har Bullitt funnits där i nästan tio till. Paul står bakom disken och demonstrerar en liten bit läder, som han vänder fram och tillbaka. Tillsammans med snickaren Martin Abrahamsson på andra sidan diskuterar de hur de bäst ska designa den den lilla läderbiten till ett handtag för en möbel som Martin jobbar på.

    Skinn har använts i flera tusen år, först som rudimentärt skydd mot elementen men efter att människan började slå sig ner i bosättningar fick skinnet en ny roll. För Paul är materialet fortfarande levande, han tar avstånd ifrån massproduktion och dess inbyggda livslängd. Han uttrycker att han känner ett ansvar för sina produkter, att de ska hålla.

– Det ska vara vegetabiliskt garvat, det är mest naturligt och mest hållbart. Jag köper från svenska garverier och då är det skandinaviska råhudar. Men det är en stor apparat innan huden kommer till mig, säger Paul Sörensson.

    Närheten till hantverket fanns under uppväxten mest i pappans garage. Han var ingenjör och i garaget hade han sin verkstad. Ett koncept Paul jobbar med är Redesign – att ge gamla saker nytt liv. Det kan vara allt från att fixa till en gammal jacka till att ta något han hittat på loppmarknad eller som folk slängt och göra en helt ny design av det. I ett hörn i lokalen står en pall gjord av ett bildäck.

– Väldigt länge var läder mycket billigare än tyg och under lång tid användes skinn som framförallt arbetskläder. Den ikoniska knuttejackan börjar som skyddsplagg, sen har vi militäruniformer, som tyskarnas uniformer, säger Eva Andersson.
Men efter den industriella revolutionen var massproducerade textilier det nya billiga och idag är läder dyrt.

– Men det var inget som hindrade punkarna - att stjäla saker på marknadena var ett sätt att göra ett statement. Man bodde i squats, man stal, det var sånt man gjorde, säger hon.
    Cowboys är en amerikansk särhistoria, som går att associera till både maskulinitet och hårt arbete men det är först på nittonhundratalet som skinn börja ge de flesta associationer som vi får idag. Och funktion föregår både modet och uttrycket. Det fanns en oro i samhället efter kriget samtidigt som en ny generation fick möjligheten att söka något annat i de begynnande välfärdssamhällena. Det är genom populärkulturen efter kriget som skinnet får sitt stora genombrott och en ny identitet.
– Det är svårt att vara coolare än ett flygaress! Samma sak med motorcykeljackorna, allt är knutet till väldigt manliga saker, det blir hypermaskulint. Vi har till exempel Marlon Brando i The Wild One – han har T-shirt, skinnjacka, stora skinnboots, uppvikta jeans och skinnkeps - det var otroligt maskulint och rebelliskt. Ur det växer sedan läderbögkulturen fram, säger Eva Andersson.

PUNKARNA

•••

På en hylla över huvudhöjd står en blandning av prylar -  en Tiki-staty, några bowlingkäglor och en svart dödskalle sticker ut. Bakom altaret hänger en bild på Steve McQueen i rollen som polisen Frank Bullitt från filmen Bullitt från 1968.

    Paul berättar att Tiki-prylarna har sitt ursprung i att amerikanska soldater tagit hem dem från kampanjen mot japanerna i Stilla Havet under kriget. Tiki kom sedan till honom via entusiastträffar för retro-bilar i 50-talsstil. Bandet med subkulturerna finns kvar, där kan han träffa både kunder och vänner.

    Lite senare så plingar dörren till och in kommer en man med skinnskor och en äldre brun skinnjacka fodrad med ull på insidan. Han frågar efter plånböcker och Paul börjar prata material för ändamålet, lädret kan formas och färgas. Nisse vill inte förekomma med namn och bild men när jag frågar vad lockelsen med lädret är får jag svar:

– Det känns hållbart, det är snyggt och naturligt. Hela amerikanagrejen – amerikansk musik är väl någon slags förebild. Jag har börjat köpa mycket second hand också, säger han.

– Nisse skulle kunna vara en som hänger på de här bilträffarna. Så kan de se ut, och han kändes lite alternativ så, säger Paul.

    Paul valde aldrig tryggheten utan flyttade tidigt in till Göteborg där han jobbade på krogar och spelade trummor i ett band som hette Sonic Walther. Rolling Stones, Led Zeppelin,Television och Ramones var några influenser. Även i Pauls fall så knyter rockmusiken samman alla trådarna.
– Man fick pussla med tider från olika ställen när man jobbade i krogvärlden. Vi spelade mycket och var ute på vad jag tyckte var väldigt bra svartklubbar, som Draupner, Västgöta nation och Mox. När jag började lyssna på musik, då backade jag tjugo år direkt. Engelsk pop. Kinks, framförallt The Who. Keith Moon var helt klart den galnaste trummisen, ingen spelade ens i närheten – han var definitivt favoriten, säger Paul.
    Runt omkring honom fanns också med det lädret. Han berättar att de klassiska skinnjackorna fanns där - varenda punkare hade en. Det händer än idag att någon punkare trillar in i butiken, det är en kille som återkommer men han kommer mest dit för att snacka, säger Paul. Jag frågar om han trivs i subkulturernas värld:
– Absolut, jag ser någon glädje och frihet i de människorna. Även om de inte har någon ekonomisk trygghet så är de lyckligare. De har vågat gör något annat, det är ju en styrka. Det försöker jag påminna mig själv om också. Jag har faktiskt vågat.

 

 

 

•••

 

NO GUNS

Ytterdörren plingar till och in kommer en man med långt svart skägg, han har en plastpåse i handen.

– Tjenaaa! Hey man, what's happening? säger Don på bred amerikanska och skakar hand med Paul. De fortsätter småprata medans Don sträcker ned sin hand i kassen och drar upp en MC-väst, komplett med backpatch på ryggen. Lukten av motorolja sprider sig i rummet. Boozefighters 1946 står det på tygmärkena på ryggen, klubben är en av de tidigaste fortfarande aktiva motorcykelklubbarna. Klubbens tillkomst porträtteras i kultfilmen The Wild One från 1953 med Marlon Brando  – samma film som Eva Andersson nämnde.

    Även om Boozefighters aldrig anammat det ikoniska outlaw-signumet 1% på ryggen så skrämmer fortfarande MC-knuttar. Hells Angels känner alla till, och med den populära TV-serien Sons of Anarchy så har knuttarna auktualiserats som bad boys igen. Punkens band till motorcykelkulturen gör sig påmind när punk- och rocklegenderna Henry Rollins, Courtney Love och Marilyn Manson tar plats som skådespelare i serien. Paul kollar igenom fickorna i skinnvästen.

No guns in this one! säger Don. Paul ger honom en frågande blick. Men så är vi ju i Sverige, Don fortsätter:

In the States I always had one. But you can't carry here, not legally. It felt weird when I touched back here or when I didn't feel it back there. I had it for years, you know! säger Don.

You had it in your belt? frågar Paul.

Nah, in my pocket, in my pants. Unless I was riding, I had a nice pocket but that was a different vest, säger Don.

Don hör till Boozefighters chapter 116, ett chapter som är baserat i Belgien men med medlemmar i flera européeiska länder. Efter jul åker Don till Gran Canaria i två veckor. Han har fått höra att det bara är en massa gamla svenskar där. Hans uppror är över för länge sedan.

Comments are closed