DEN SISTA FÖRESTÄLLNINGEN

Text: Rebecca Lundberg
Foto: Nils Gruvebäck och Rydéns

Till tonerna av Frank Sinatra glider de framåt, knallrosa och bevingade. De färdas sakta längs ett transportband från taket ner mot betonggolvet. And now, the end is near. På det nedsläckta, kyliga lagret står finklädda män och kvinnor och betraktar de strålkastarbelysta föremålen. And so I face the final curtain. Det är invigningsmingel på kistfabriken.
– Det var lite kul faktiskt. Premiärkänsla i begravningsbranschen är inte så vanligt, säger kisttillverkaren Morgan Löfgren när han minns tillbaka.

Tillfället han berättar om är lanseringen av Angelbox, en cerise likkista för livsnjutare. Vi befinner oss i kvarteret Paradiset i Nybro. På Rydéns, en av Sveriges största kistfabriker. Här tillverkas årligen runt 25 000 kistor av olika slag och i olika priskategorier. Spånskivor, ek, körsbär. Med eller utan handtag för kistbärarna. Och i olika storlekar. Den första syn som möter kistfabrikens besökare är staplar av väldigt små kistor i vitlaserad björk.

 

•••

Historien om kistan Angelbox började 2009. Entreprenören och festälskaren Åsa Scharin drack champagne med en väninna och pratade om döden. Så föddes idén om en kista utöver den vanliga, med champagneglashållare och utrymme för handväska. På plats i fabriken visar hon och Morgan Löfgren upp det bjärta resultatet.
– Pärlsponten här representerar champagnebubblor, säger Åsa Scharin. Jag kände att vad är det för mening att dö när det finns så tråkiga produkter? Det är hemskt nog ändå. Måste man dessutom begravas i något fult?

Åsa Scharin driver livsstilsföretaget Fluffbabes. De säljer högklackade galoscher och stålull i rosa för att göra livet lite mer fluffigt och glamouröst. Men hon driver också Never ending story: dödsstilsföretaget. Med det vill hon, i samarbete med Sveriges Begravningsbyåers Förbund, lansera begravningen som ”ett sista party”. På företagets hemsida kan du välja om du är kosmopolit, globetrotter eller trädgårdsfantast och inspireras att anpassa din begravning med produkter utformade efter just denna persona. Kanske ser du din framtid som stoft i urnan Angeldust?

De senaste tio åren har psalmer byts ut mot Spotify-spellistor och kistor i diverse nyanser av brunt får allt större konkurrens av mer våghalsig design. Begravningsentreprenörer är överens om att estetiken vid en begravningceremoni fyller en viktig funktion. Och så har det alltid varit. Sorgslöjan, sorgbandet, svepningsskjortan, de svarta likbilarna, gravstenen och katafalktäcket är symboler som i olika skeden har varit obligatoriska beståndsdelar vid en traditionell, kristen begravning. Det som har skett idag är en slags individualisering och intimisering av begravningen. Religionens monopol på ritualen har upphört och nu kan ceremonin utformas nästan hur som helst. Marknaden saluför en uppsjö produkter och genom att surfa in på en hemsida kan du göra dig själv till ett slags post mortem-regissör över din förgänglighet.

– Vi ser en ökad individualism i hela samhället, säger etnologen och forskaren Lynn Åkesson. Och vi kan se att det är viktigt att framhålla jaget och den unika individen även som död. Begravningens estetik ska stämma överens med den dödes personlighet.
...Inom branschen månar man om den utvecklingen. Exempelvis erbjuder både Fonus och Sveriges Begravningsbyråers Förbund numera arkivtjänster där man kan fylla i alla önskningar man kan tänkas ha inför sin egen sorti: vilka ens favoritfärger är, om man gillar jazz eller svensktopp, vilka kläder man tycker om och om något särskilt kärt föremål ska få följa med i kistan. Och sedan arkiven digitaliserades 2010 har användandet kontinuerligt ökat, enligt SBF.

 

 

 

 diamant32rod

 

Text

 

 

•••

På kistfabrikens skrädderi tillverkas också innanmätet till kistorna: täcken och kuddar för den sista vilan. Och här sys svepningsskjortorna: specialdesignade bomullsplagg utan baksida, lätta att klä på en kropp när likstelheten trädit in.
– Svepningsskjorta är så galet fult, säger Åsa Scharin. Som en sjukhusdräkt. Den får vem som helst att se ut som ett lik, det är ju inte speciellt kul. Jag vill inte ligga i en ful dräkt resten av mitt liv. Eller död. Det ska inte vara så allvarligt, att dö är illa nog ändå. Eller också är det jättehäftigt! Det vet vi ju faktiskt ingenting om.
Men är inte döden allvarlig, då?
– Mja, kanske. Det är ju allvarligt för dem som är kvar. För dem är det förstås förfärligt sorgligt. Men för den som dör – vem vet? Hela tiden så handlar det här projektet om att ge människor lite hopp. Och framför allt mig. I och med att det var så det började.

Åsa Scharin har själv en klar föreställning över hur hennes egen begravning ska bli.
– Det ska vara pompa och ståt och massor av champagne. Först ska alla gråta. Och sedan ska de vara jätteglada. Över att de känt mig. Jag kommer att dirigera det hela hårt, säger hon.
...Hon har redan delegerat ansvar över musik och rekvisita till två yngre vänner. Shirley Basseys ”I am what I am” ska spelas. Och hon vägrar svepningsskjorta. Åsas kropp ska vara klädd i hennes allra galnaste klänning: en specialuppsydd replika av den rosa paljettklänning Marilyn Monroe bar i ”Some Like it Hot”. Hon tar fram Spotify-listan som spelades vid sin pappas begravning och sätter på en technoversion av Albiononis Adagio i G-moll.
Begravningsentreprenören blev chockad över valet, berättar Åsa Scharin, nästan stolt.
oooPå Rydéns kistfabrik i Paradiset har man tillverkat kistor sedan 1904 och de senaste åren har man inlett flera nya samarbeten. Åsa Scharin är en av innovatörerna, men även glaskonstnären
Ulrica Hydman-Vallien har designat en blomsterdekorerad kista, och den senaste samarbetspartnern är den danske industridesignern Jacob Jensen. För 15 000 kronor kan du bäddas ned i den minimalistiska kistan Diamant, som påminner om en sådan både till form och glansighet.
– De är jätteläckra, säger Åsa Scharin när hon betraktar de tre kistorna i rött, svart och vitt.
– Det är ett riktigt hantverk i björkplywood, gjord av 32 delar. En jättegrej att sätta ihop. Det var Jacob Jensen själv som tog initiativet. Han vaknade en morgon efter en ganska blöt
fest i sin tecknarstuga på Jylland och hade liksom målat kistor på servetter, berättar Morgan Löfgren och stryker fingrarna längs kistans blankpolerade yta.
oooÅsa Scharin tror att trenden med designkistor kommer att växa, snart är det dags för den individualistiska fyrtiotalistgenerationen att vika hädan. Och även för den allt större skara som väljer att kremeras är kistans utseende betydelsefullt.
– Begravningen i sig är ju en jätteviktig händelse för sorgebearbetningen. Mycket handlar om hur det är där, runt omkring. På minnestunden och i kyrkan. Hur det ser ut. Och om kistan kremeras eller om den grävs ner… Ja, den försvinner ju i vilket fall, säger Morgan Löfgren.

Att anpassa begravningen efter individen var en idé som fick fäste i Sverige under 1980-talet. Det började som en protest. Vid den här tiden började bi- och homosexuella män insjukna och dö i hiv. Homosexualitet var stigmatiserat och sjukdomen var skambelagd, vilket ledde till att dödsorsaken ofta tystades ned vid begravningar av aidssjuka. Etnologen Ingeborg Svensson har skrivit avhandlingen ”Liket i garderoben”, som handlar om hivepidemin och begravningar i Sverige.
– Många fick erfarenhet av att de avlidna begravdes i ursprungsfamiljens regi. Vänner och pojkvänner kände inte igen hur den avlidne framställdes. I värsta fall var de inte ens välkomna på begravningen. Begravningens skedde ibland helt bortom de nära relationer man levde med i sin vardag. All den här erfarenheten av förnekelse ledde till att allt fler började planera sina begravningar. De ville försäkra sig om att begravningen skulle spegla det egna livet och inte någon annans, och att deras nära och kära fick plats som närmast sörjande. Annars var det inte den avlidnes begravning, säger Ingeborg Svensson.
OOGenom att bryta mot den traditionella begravningens estetik blev aidsbegravningarna motståndsakter mot det uppfattade hyckleriet. Man ville iscensätta det levda livet genom att använda sig av en slags identifikationsskapande rekvisita. Vissa begravningar gick helt i rosa: rosa rosor, rosa triangelformade kransar och rosa flaggor med lambdatecken. Andra begravningar var lila. På en lila begravning ombads prästen bära den lila stolan, gästerna bar lila plagg och programmet, kistan och katafalktäcket var lila. Färger som sedan Hitlertysklands triangelmärkning har varit symboliska inom homorörelsen.
– De hiv- och aidsdrabbade kom att bli en slags förtrupp till den individualisering och intimisering som senare skett av begravningar, säger Ingeborg Svensson.

OOIdag utförs mer sällan begravningar som en del av en kollektiv, politisk manifestation. Hivepidemins påverkan på majoritetsbegravningarna handlar om intimitetens estetik snarare än om organiserat motstånd. Hur man genom musikval, färger och meny på minnesstunden försöker återgestalta den frånvarande.

....

 

 

 

 

 

 

Lambda2

Men: finns då inte risken att vi trivialiserar döden med all denna extravagans? Ett ord som väger tungt i begravningsbranschen är värdighet, och de aidsbegravningar som skedde under 80-talet fick kritik för att likna spektakel. I sin avhandling beskriver etnologen Ingeborg Svensson just detta: hur exempelvis rosa setts som en fåfäng färg och därför ansetts olämplig i sorgesammanhang. I jämförelse ställs mer manligt kodade färger som svart, brunt och grått.Under 80-talet kallades rörelsen mot den personliga begravning för en estetisering, något som Ingeborg Svensson tycker är lite märkligt.
– Den traditionella begravningen är ju lika mycket estetik, bara en annan. Det som hände på 80-talet var att man bröt mot den vanliga estetiken. Det fanns en föreställning om att man skulle sörja på rätt sätt. De personligt utformade begravningarna kallades ibland glättiga. Det riktades kritik mot att de skulle vara mer form än innehåll och att de därför inte uppfyllde begravningens funktion som sorgeritual.
OOOIngeborg Svensson ser dock en dubbelhet i dagens ökade intimisering.
– Vi har en ideologi som säger att vi ska vara personliga, anpassad efter en marknad som skapar fler och fler produkter. Vi förväntas iscensätta våra jag med hjälp av de produkter marknaden tillhandahåller. Vår så kallade personlighet är en del av ekvationen. Man är personlig, men på ett ganska likt sätt. Vi är intima, men samtidigt anonyma. För de hiv- och aidsdrabbade på 80-talet var situationen extrem. Man avvek från normen och bejakade det normbrytande för att man var förtryckta, utrotningshotade. Samma handling idag betyder inte samma sak som då, säger Ingeborg Svensson.

•••

Låten som spelades under Angelbox invigningsmingel var Frank Sinatras My Way. En individualismens lovsång som representerar ett nytt förhållningssätt till döden. Från att ha varit religionens angelägenhet har döden i allt högre utsträckning blivit något som tillhör den privata sfären, och som individen själv ska ta ansvar för. Där begravningen blir en slags föreställning vars rekvisita och soundtrack ska gestalta din unika person. Där du kan förmultna i paljetter och där valet av kista säger något om vem du var.

Comments are closed