FRÅN ALGOTS TILL MODESTAD

rubrikbild6

 

Text & foto: Marie Schagerlind

Pascal var stadens satanist. Han hade långt svart hår, smala byxor och skinn­jacka med MC-märken på. Ansiktet var smalt och blekt med kedjor hängande från piercingar. Han drog runt på gatorna tillsammans med några andra svartklädda. Ryktet var att de rörde sig i en konstellation beroende på inbördes hierarki. Gruppen lyssnade på Manowar, dyrkade Satan, drack blod och hade inträdesritualer. Pascal och hans gäng köpte inte jeans på Facebutiken på Gågatan eller hängde på McDonalds när Ritz och Tonic stängde.

Då, någon gång 1991 eller 1992 var Borås en präktig och tråkig textilstad.

 

 

karta

Pinocchiostatyn i brons som metafor för konsten fanns inte i korsningen vid Allégatan och Fabriksgatan. Textilhögskolan hade ännu inget komplett utbildningsprogram. Den tårtbitsliknande glastäckta byggnaden med den 25 meter höga skylten med klädföretagets namn hade inte satt sin särprägel vid Borås infart. Normbrytande i kläder, uttryck och etiska koder signalerade det som var avvikande.

Idag kallas staden för modets mecka, trendkänslig modemetropol eller progressivt textilcentrum. Utvecklingen har gått från första syfabrikens standardisering och Ellos baslinje till kreativitet och mod att tänka och handla i nya banor. Det gör mig nyfiken på hur det textila arvet och utvecklingen påverkat boråsarna och deras kläduttryck så jag beger mig dit.

 

 

•••

HON LER OFTA. Håret är skarpt lila och läppstiftet matchar. För dagen har hon valt en mjuk stickad tröja som håller henne varm. Kjolen svänger runt höfterna på ett sätt som gör henne glad. Det är en rosa plastkjol. Kort. Händerna är bara och lacket på naglarna är svart och avskavt. När jag träffar Linda Runeke har en äldre man just stannat henne och sagt att hon har härliga färger på sig.

– Jag har haft väldigt dåligt självförtroende men genom att klä mig som jag vill mår jag mycket bättre. Det är en frihet att få vara sig själv.

Det blev Borås för att kunna studera till butiks­chef på Textilhögskolan vid nitton års ålder. Efter två år känner hon sig hemma som student i Borås. Hon kommer från det lilla skånska samhället Hästveda i norra Skåne.

– Jag har alltid klätt mig så jag känner mig bekväm. Det är inte för någon annan utan för att jag ska hitta mig själv.

Under högstadietiden klädde hon sig mycket i svart, goth-stilen. Stilen väckte negativa känslor hos folk. Hennes farmor blev misstänksam precis som kompisars föräldrar. Trodde hon misskötte sig på olika sätt.

 ”Jag trodde jag kunde komma hit med annorlunda hårfärg och kläder eftersom det är en modestad. Men följer man inte det boråsarna tycker är mode så blir du avvikande.” 

IMG_1918_2

 

•••

ALGOT JOHANSSON VAR KNALLE. Efter en liten summa hopsparade pengar i början av 1900-talet lyckades han starta en egen syfabrik i Borås. Under trettiotalet infördes löpandebandprincipen i tillverkningen och efter andra världskriget blev Algots standardiserade plagg storsäljare. Ungefär samtidigt som Algots klädde Ellos postorderföretag boråsarna. Målet var, och är, att sälja kläder till massan. Ellos har aldrig strävat efter att ligga i trendriktig frontlinje.

Resten är historia. Vanan att hantera varuflöden har gjort Borås till ett centrum för textil, design och teknologi. I maj 2014 öppnades Textile Fashion Center i området Simonsland, mitt där de gamla syfabrikerna en gång låg. Det är tänkt som en modern mötesplats för entreprenörer och designers i samverkan med högskola, kommun och näringsliv. 

Stenentrén tar besökaren till en foajé med direkt överblick över flera verksamheter. När jag tittar noggrant nedåt ser jag att stenarna bildar formen av en catwalk.

 

”Jag tycker det var skönt att flytta från Borås. Världen blev mycket mer ödmjuk bara man kom  till Göteborg”

Pål Hollender

IMG_1906_2

Jag ber Textile Fashion Centers vice direktör Annica Berg kommentera vad konstnären och boråsaren sagt i intervjuer.

– Borås har sin egen tradition, jargong och anda. Här finns entreprenörsandan och knalleandan. Och man utför det på ett speciellt och eget sätt.

Hennes kontor ligger på plan två, längst bort i en ekande korridor i den ombyggda gamla konstsilkesfabriken. Husets arkitektur består av kakel och tegel, luftigt inrett med konstverk i sten och textil. Annica Berg är boråsare sedan barnsben och tillträdde rollen som VD för två år sen. Hennes jobb är att utveckla och marknadsföra centret och främja samverkan mellan verksamheterna.

– Vi har en vision att bli Nordens ledande mötesplats för utveckling inom mode och industri.

 

•••

DET BLEV ETT ARGT MANIFEST. När det färgglada Textilmuseet öppnade i Textile Fashion Center skrev författaren och kulturskribenten Magnus Haglund om hur historien suddats ut. Jag har ett långt samtal med Magnus Haglund för han har mycket att säga om Borås textila arv.

Som liten grabb bodde han på Norrby. Pappan var korrekturläsare på Borås Tidning och under promenaden från textilarbetarstadsdelen till BT-huset passerade de Borås Wäfveri med ångcentralen längs Viskan och järnvägen.

– Det var någonting magiskt. Ångan som kom ut från den skitstora mörka byggnaden.

När kulturhuset i Borås öppnade i december 1975 hade unga konstnärer utställning. Örjan Wallert var en av dem och pappan köpte en tavla med konstnärens fotorealistiska målning på ångcentralen. Byggnaden revs bara några år senare, 1979, men tavlan finns kvar hemma hos pappan som avtryck över någonting som inte finns längre. Den får Magnus Haglund att minnas magin som uppstod hos sexåringen när han promenerade förbi den pulserande svarta byggnaden tillsammans med sin pappa.

Nästan fyrtio år senare är det fortfarande ödemark där ångcentralen fanns. Jag går runt en stund på platsen. Tar lite bilder och hittar föremål på marken. En man kliver ut på området och vill vara med på bild. Jag håller med Magnus Haglund när han säger att det vilar något ockult över Algotfabrikens ödemark.

Men hur tas arvet tillvara, frågar jag Annica Berg.

– Här i lokalerna känner vi historiens vingslag, säger hon från det stora runda kontorsbordet med en lika stor svart lampa över.

Jag slår huvudet i samma lampa när jag fotar senare.

– Vi ser Viskan som var viktig för textilproduktionen. Vi vet vad som har funnits i huset, namnen på våra kontor är uppkallade efter tidigare funktioner.

 

”Nu säger vi att det är historia men det har alltid handlat om framtid i de här lokalerna.”

 

Magnus Haglund provoceras av delar av Textile Fashion Center.

   – Hur kan man till exempel skapa ett museum om en så viktig samhällsyttring, som så många människor haft nära anknytning till, och rikta sig till besökarna som de vore barn? Inget om Algots, strejkerna på 70-talet eller ingenjören, Sonntag som med Algot Johansson var först med att införa löpande bandet i Sverige 1932.

Han pratar osorterat en stund. Om hur den tysk-svenske Sonntag blev nazist, en historia som Bertil Goldberg skrev en känd proggsång om tillsammans med gruppen Nynningen. Han sjunger tonerna till Säg Algots det räcker för mig. Magnus Haglund tycker inte textilindustrins närvaro i Borås aktualiseras i museet men heller inte att väsentliga frågor ställs till samtiden. 

Annica Berg kan förstå reflektionerna. Hon poängterar att verksamheterna jobbar som separata enheter. Textilmuseet som ligger under Kulturförvaltningen har fått göra val baserat på vem de skall finnas till för och utifrån trender som finns inom kulturvärlden.

– Samtidigt tror jag man behöver fylla två funktioner och även ta tillvara på den historia som finns. Jag tycker själv det är viktigt att man tillåter människor att relatera till det historiska arvet. Arvet bär framtiden och motiverar kompetensen och platsen vi är på. Det är viktigt att inte tappa det.

Jag besöker museet. Maskinerna står i ett av de större rummen dit besökare inte får gå. På den låsta dörren hänger en lapp:

 

”Har du sett vilka grymma maskiner vi samlar på! Där inne blir det också utställning. Nästa vår!”

 

 

 

 

 

 

 


Foto: Algots

 

 

naken

Lyssna på Säg Algots det räcker! Härlig progg från sjuttiotalet.

•••

BLACK MILK CLOTHING. Det australienska klädmärket är Lindas Runekes favorit. Hon tar fram sitt Instagramkonto på mobilen och visar olika klädval. En catsuit i lila skinande material. En Halloweenklänning med fototryck på en kyrkogård. Leggings med Rawenclaws vapensköld från Harry Potter. Ibland har hon peruker på sig på bilderna.

Hon är orolig att hon blir tvungen att ändra stil när hon börjar jobba men är beredd att kompromissa.

– Det går alltid visa på något sätt vem du är. Och jag hoppas att det går åt rätt håll. Olika stilar, piercingar och tatueringar är vanligt. Det vore väl konstigt om inte accepterandet ökar. Hon tar hellre kampen att vara sig själv än att flytta till en större stad där gränserna är mer suddiga.

BORÅS, BORÅS. Vi pratar om hur identitet inte sitter i kläderna utan är en mental föreställning. Linda Runeke tycker kläderna blir verktyget som uttrycker vem hon är. Genom att markera en stil så vet andra vart de har henne. På så sätt både skyddar hon sig själv och visar sig tillgänglig för andra.

 

”Man kan ändra sig beroende på hur man klär sig. Det hjälper mig att spela en roll ibland. Som en kostym.”

 

   
Både Gina Tricot och Nelly har huvudkontor och logistik i Borås och Linda Runeke tror det påverkar boråsarnas val av klädstil. 

– Vanlig eller modern men inte en avvikande personlig stil. Det är viktigt att klä sig rätt och folk är dömande när stilen inte passar. Borås är inte en tolerant stad.

Men sitter stadens identitet i kläderna då, frågar jag Annica Berg.

– Boråsare är väldigt modemedvetna, vilket har en förklaring i textilbakgrunden. Inte nödvändigtvis en snobbig attityd men medveten.

Annica Berg säger att det avvikande blir det som är moderiktigt.

– Vi behöver prata både om arvet och aktualiteten. Man har skämts litegrann i Borås. Det har ju varit kris där många människor blev uppsagda inom teko. Men nu har det ändrat form och det ska man ta tillvara på. 50 procent av all textil och mode som går ut i Sverige passerar genom Borås på något sätt. Vi behöver inte ta positionen som en textilstad – vi har den redan och har alltid haft den. Vi bara förtydligar och förvaltar arvet.

 

•••

Jag försöker men lyckas aldrig få kontakt med Pascal. Ryktesvägen hör jag att han ser likadan ut som förr. Men han bor inte längre kvar i Borås.

När jag lämnar staden går det inte att undvika att Gina Tricots futuristiska huvudkontor hamnar i blickfånget. Jag tänker på vad Magnus Haglund sade till mig om byggnaden i ett av våra samtal.

– Så jävla bisarr. Det är ju Gert Wingårdhs men när man åker förbi den med bussen så är den bara otäck. Den är som ur en skräckfilm.

 

 

 

konst

Comments are closed